Det tog mig nog en timmas tid innan jag hittade dessa två ”skogstroll” uppe i en trädtopp. Det roliga var att jag hade stått strax nedanför trädet kanske i en halv timmas tid och spanat igenom omgivningen utan att finna några.

Hade mer eller mindre gett upp och va på väg hem då jag tog ett sista span … och där satt de två kattuggleungarna (Strix aluco). Tror säkert de hade haft koll på mig hela tiden.

Jag kan mycket väl förstå varför man förr i tiden kunde upplevda uggleungar som små gråbruna troll när de påträffades ute i de mörka skogarna. Det finns många ”sanna sagor” i folktron om möten med dessa besynnerliga varelser.

Gubbarna (alla 7) samlades idag för nya äventyr bakom grytorna. Dagen till ära fick det bli en tre-rätters-måltid.

Väl förberett som vanligt av Göran fick det inledningsvis bli en Bruschetta med avokadokräm, parmaskinka, tomatsallad och riven parmesanost. Tätt därpå Zuppa Toscana med salsiccia, svartkål och potatis. Avslutningsvis pistaschflarn med glass och chokladsås.

Recept och lite andra kommentarer hittar du på Tre-rätters-meny, del 5 – Stridigt

Vad är det som är vitt, rund som en pingisboll med svans och kommer flygande? Jo, en stjärtmes  (Aegithalos caudatus).

Tillhör nog en av de sötare fågelarterna, vill jag påstå. Har ett piggt och livligt uppträdande när man väl får syn på dem. För oftast är de ganska svåra att upptäcka när de t.ex. klänger omkring i någon björktopp eftersom fjäderdräkten så väl smälter in. Har man väl lärt sig lätet kan detta dock vara en bra ledtråd.

Jag vet inte om man ska kalla det tur eller inte, men den här räven (Vulpes vulpes) mötte vi idag då vi var ute på tur.

Vi upptäckte ett par ören som stack upp över det höga gräset i fjärran. Va det ett lodjur eller …? Nä, då vi fick upp kikarna fick vi klarhet, en räv.

Den kom emot oss, närmare och närmare. Skulle vi inte bli upptäckta? Jovisst hade den koll på oss men vår närvaro tycktes inte ha någon betydelse. Räven fortsatte framåt.

Först trodde vi kanske att den inte var helt frisk, men pälsen såg fin ut och inga skador såg vi heller. Den var nog helt enkelt ute på jakt. Men det oskygga uppträdandet förbryllade oss.

Vi stod kvar och till sist kom den så nära som kanske 4-5 meter, då den stannade till och drack vatten från en lätt isig pöl. Men till sist fick vi röra oss vidare. Räven i sakta mak framför oss på stigen innan den smet in bland träden, för att långsamt, med ett öga på oss hela tiden, försvinna bort.

Kan det ha varit så att den var uppvuxen och van vid människor och därför uppträdde på detta oskygga sätt?

Foton: Christer Strid

Vädret tillät ett par timmar på altanen idag. Även om vindarna inte var helt optimala var förhoppningen att det skulle passera lite rovfåglar och kanske även tranor. En enstaka ormvråk och sparvhök kom på NO men det gav inte mersmak direkt.

Vi hade väl nästan gett upp för dagen, då helt plötsligt 16 tranor (Grus grus) uppenbarar sig från väst. Men inte avslöjade de sig ljudmässigt som de så ofta brukar göra. Nej, helt tysta passerar de förbi strax norr om vårt hus. Kan tänka mig att de har bråttom upp till trandansen vid Hornborgasjön. Det gäller ju att vara på plats såhär i säsongsstart.

Efter att ha skruvat runt ett par gånger över huset, gav flocken sig iväg åt nordost – foto: Christer Strid

Ropande tranor är alltid något speciellt och kanske då främst på våren. Det är en signal på att nu kan vi vänta oss den kanske vackraste perioden på året då allt vaknar till liv på nytt efter vinterns dvala.

Två havsörnar strax intill vindkraftverken vid Västraby blev resultatet. I övrigt ganska sparsamt med rovfåglar, några ormvråkar och röd glador.

Vid Välinge kyrka – där Hasslarpsån möter Vegeå i stora översvämningar – fanns mycket med änder, bl.a. ca 250 bläsänder (kanske den största koncentration i NV-Skåne för tillfället ?)

Annars var nog dagens tema ”alla vårfåglar kommit ren”. Sånglärkor nästa över allt. 10-tal strandskator vid Vegeås mynning och någon enstaka gravand. Ytterligare gravänder på Ornakärr som flankerades av nästa 50 ex tofsvipor.

Avslutningsvis hemfärd över Svedberga där vi möttes av doften av kvarglömda (?) sockerbetor (se inlägg från december). Den något sötaktiga aromen – nu tyvärr med viss ”bismak” av en pågående jäsningsprocess – väckte barndomsminnen från 1950/60-talets Hasslarp, då en ort med ett blomstrande sockerbruk. Jag känner en viss nostalgi i bröstet då denna ännu bekanta lukt gör sig påmind. TÄNK att denna ännu finns kvar!

Det blev ett stopp trots allt, därför en oväntad flock med drygt 20-tal gravänder upptäcktes på ett av fälten med rester från sockerbetsodlingen.

När vi väl spanade vidare i det besvärande motljuset upptäcktes mer än 100 tofsvipor och åtminstone 11 ”rörliga sockerbetor” som visades sig vara ljungpipare (!)

Det blev en liten skara gubbar som tog sig ann dagens måltid, fläskfilé provencal och en mycket ”nyttig” blåbärskladdkaka. ”Barnbarnsförkylning”, linsbyten och födelsedagsfirande gjorde att vi blev decimerade till endast 4 personer bakom grytorna.

Inga problem med tillagningen utan vi njöt till fullo av slutprodukterna.

För dig som kanske blir lite sugen, hittar du recepten till fläskfilén och kladdkakan här.

För några veckor sedan stod vi på samma plats och spanade vid Gretas stuga då det dök upp en sparvhök (Accipiter nisus). Idag var vi på samma ställe. Plötsligt dyker en sparvhök upp. Men, det var inte samma fågel. Nu en hona istället och en yngre upplaga. Skulle kunna tänka mig att hon är inne på sitt andra levnadsår eftersom hon fortfarande är lite fläckig på strupen bl.a. och inte helt tvärbandad som längre ner på buken.

I Kungshultsskogen fortsätter kommunen att glesa ut bland bokarna så att undervegetationen ska få lite mera tillgång till sol. Tidpunkten för detta arbete är inte på något sätt optimal, tycker jag. Fuktigt och mjukt i skogen vilket gör att maskiner skapar ”fula sår” där de försöker ta sig fram.

Men det som är mera bekymmersamt är att man inte har någon koll på vad som häckar i området. Paret ormvråk uppskattar inte tilltaget och frågan är om de vill stanna kvar?!

1974 gjordes i regi av Kullabygden Ornitologiska Förening (KOF) en första häckfågelinventering på Kullaberg. Det visade sig att inventeringsarbetet fortsättningsvis kom att bli med en periodicitet på 10 års mellanrum och nu 2024 är det alltså åter dags.

Några av inventerarna har hängt med sedan starten 1974 och för vår del ska det alltså bli sjätte gången som vi ska ta oss ann samma område, för vår del ruta 3. Det är med en viss spänning man ser fram emot vårens arbete. Hörseln sämre, rörligheten sämre, men skam den som ger sig.

Hur har det då gått vid tidigare inventeringar? Ja, resultaten kan du läsa om på KOF`s hemsida som du hittar här.

För att känna oss för lite grann, tog vi idag en tur ut till Kullaberg. Lite förstudie av vår ruta, men också för ett besök ute på spetsen.

När det gällde ruta tre var det sig ganska lik vill vi påstå. Biotopmässigt inga förändringar. Terrängen var kanske dock lite mera sliten.

Däremot inget om fågellivet direkt än så länge. Några förväntade arter var redan på plats, t.ex. gröngöling, talgoxe och blåmes.

Spetsen och fyromådet bjöd på härlig utsikt. Vi var ganska ensamma därute. Endast en handfull andra besökare var på plats.

När vi stod och spanade ut över havet kom plötsligt en havsörn (Haliaeetus albicilla) och rundade spetsen, för vidare färd söderut in i sundet. Att få se örnen ovanifrån hör inte till vanligheterna.

Jordbodalen i södra Helsingborg är ett intressant område att besöka i princip året runt. Här erbjudas en varierande fauna och flora som med lätthet kan utvidgas till både korvgrillning och motionsutövning.

Speciellt under vintermånaderna erbjuds här möjlighet till närstudier av rara arter såsom kungsfiskare, forsärla och inte minst den vinterbadande strömstaren (Cinclus cinclus). En art som både kan dyka och simma under vattnet och trivs bästa där det är lite forsande vattenflöde. Arten är för övrigt Norges nationalfågel.