En vackert utfärgad fågel (= en fågel i sin finaste fjäderdräkt) drar alltid ögat till sig lite extra. När jag idag stannat till vid en fågelmatning i Pålsjö skog, kom plötsligt denna sparvhök på ett smygande besök. Fanns det något att slå klorna i? Nä … helt tomt på småfågel. Larmet hade gått strax innan och alla hade hunnit sätta sig i säkerhet. Men jag fick en bild på ett annars så svårfångat motiv.

Det är inte så många dagar sen som jag skrev om denna uggla, ett motiv som oftast är på plats vid Sofiero gård. Har man väl en gång hittat ugglans dagkvist så kan man vara ganska säker på att den ”är hemma” då man passerar. I vart fall nu på vintern. Oftast nerkrupen, helt orörlig i den avbrutna björkstammen och man måste verkligen veta var man ska leta.

Ormvråken är en annan art som man i princip kan se i Pålsjö naturreservat året runt, där den för övrigt häckar med några par. Redan nu i mitten av januari verkar det som reviren börjar ockuperas och man kan se dem komma tysta, kryssande mellan trädstammarna.

Vill inte påstå att jag blir sugen på att ta ett dopp. Men jag tror inte att fåglarna tänker i dom banorna. För deras del är det av största vikt att hålla fjäderdräkten i trim, fri från parasiter och annat. Då gäller det inte att tveka om det erbjuds ett lägligt tillfälle, även om det är mitt i vintern och det råder minusgrader.

Detta är vi knappast vana vid. Ett par grader under noll kan det väl vara då och då, men att det skulle bli så här långvarigt var kanske inte riktigt väntat. Ovan som sagt ett diagram över senaste veckans utomhustemperatur. Stadigt nedåtgående. Det bär respekt med sig. Tack ock lov ganska vindstilla. Vindens kyleffekt hade annars varit problematisk.

Å andra sidan tror jag att lite kyla under en något längre tidsperiod säkert är ganska gynnsamt för naturen. I vart fall i lagom portioner. Årstiderna ”kommer på plats” så att säga och natur kanske i viss mån ”känner igen sig” och får återhämta sig.

Visst blir det tuffa tider för de fågelarter som väljer att stanna kvar – lurade av det nästan alltid brukar vara betydligt varmare – då de istället borde vara betydligt längre söderut. Jag ser hur t.ex. ovanligt många ringduvor sitter i trädtopparna utanför vårt fönster. Säkert med blickar och tankar på enbart födosök…

En art som däremot ganska regelbundet väljer att stanna kvar och uthärda den skånska vintern är rödhaken (Erithacus rubecula). En riktig tuffing som gärna tar för sig vid fågelmatningen. Rödhaken har också den egenheten att den gärna håller ett revir även på vintern.

Kan det va femte eller sjätte året på rad som denna kattuggla (Strix aluco) troget håller dagkvist i en avbruten, gammal björk i Sofieroskogen? I regel blir det ugglans tillhåll några vintermånader varje år.

Jag har varit lite orolig under den gångna hösten om det skulle bli något besök eller inte eftersom björkstammen blev ytterligare rejält tilltufsad av stormar under 2023.

Jag är ganska övertygad om att det är samma individ som så regelbundet vistas här. Ugglan har blivit lite av en kändis i skådarkretsar, men har också bjudit många andra på ”aha-upplevelser”. Ett sådant tillfälle var för tre år sedan då det satt två ugglor i den avbrutna stammen.

Inget är sig likt, skrev jag i rubriken. För årets betkampanj lär det bli ett epitet. 2023-års kampanj är allt annat än sig likt!

Sedan några år tillbaka har vi endast ett sockerbruk kvar och i drift Sverige, Örtofta sockerbruk. Övriga bruk är tagna ur drift och samtliga är i princip rivna. När detta enda kvarvarande bruk då drabbas av en stor incident i inledningen av betkampanjen, med driftstopp i flera veckors tid, blir det mycket, mycket problematiskt i alla led, från odlarna av betor till framställningen av slutprodukten, socker.

Återstart har nu gjorts av produktionen i Örtofta, men jag tror den fortfarande går på reducerad effekt. I vart fall ligger det betor på hög eller betor fortfarande kvar i jorden på många ställen när man kör runt på t.ex. Kullahalvön.

Tror att vi aldrig sett så mycket vatten på Ornakärr som nu de sista dagarna i december. Och man blir ju lite tveksam om man ska köra vidare ut över ängarna. Men vi gjorde slag i saken … det gick bra.

Ornakärr har väl alltid varit en form av buffert och beteshagarna har fungerat som en form av översilningsytor.

Lite vårkänslor fick vi också. Inte för att vi ville bada – med tanke på allt vattnet – utan för att vi fick se fyra tofsvipor som kom förbiflygande. Tofsviporna kan vara ett bra vårtecken, men i detta fall var det säkert några individer som inte hunnit längre söderut ännu.

Kanske gick det inte riktigt så långt som i Hitchcock´s film Fåglarna. I vart fall hittade vi en naturlig förklaring till besöket på och utanför vår tomt. Födosök handlade om. Gräsmattan penetrerades flitigt av en mängd råkor (Corvus frugilegus) som plötsligt bara råkade (sorry) finnas där.

Nu har skatorna (Pica pica) kommit tillbaks. Efter att ha varit borta under större delen av våren och fram till nu i december, har träddungen precis utanför vår tomt åter tagits i bruk. En stund innan skymningen faller, kommer skatorna inflygande och samlas.

Idag var de ca 30 ex (när jag räknade in dem) som lite oroligt inväntade mörkret. Alla ville hitta ”sin sovplats” vilket inte är helt enkelt tycker jag mig kunna utläsa av deras beteende. Det bråkas på mer än ett ställe. Men, lugnet lägger sig snabbt i takt med att mörkret kommer och i regel är det sedan väldigt tyst därute.

Att arter som skata, kaja, råka m.fl. samlas på det här viset – för gemensamma övernattningsställen – är inte så ovanligt. Företrädesvis är det under vinterhalvåret som detta beteende är ”som tydligast”. Vi ser t.ex. varje kväll hur stora skaror ”svartfågel” – vilket innebär tusentals – dra förbi vårat hus mot säsongens sovplats.

När det gäller skatorna har jag dock fått den uppfattningen att de inte riktigt vill beblanda sig med övriga kråkfåglar, utan helst vill håll sig till sitt ”egna”. Då och då ser vi dock några kajor som gör skatorna sällskap.

”Hörde du knallen” – väckte mig hustrun med.

Nä, jag sov så gott! Men vad var det då som hade hörts?

När vi tittade ut genom våra fönster fick vi en del av förklaringen, nederbörd i form av snö. Radio Malmöhus gav oss nästa ledtråd. Det visade sig vara snöåska som fått oss vakna. Kombinationen snö och åska hör knappast till det vanliga, men kan förekomma.

Vitt på våra gator i kvarteret och centimeterdjupa, blöta spår efter bilarna. Och vi som inte lagt på våra vinterdäck ännu!! Det blev till att stanna hemma i väntan på att det kanske skulle smälta bort igen.

Det var alltså inte med helt positiva känslor man vaknad till idag.

Tillsammans med domherren är kanske sidensvansen (Bombycilla garrulus) den fågelart som ofta sammanknippas med julkortsmotiv. Helst vill man dock få se denna art i natura och inte bara på ett kort.

Och det är faktiskt så att den senaste veckan har vi mer eller mindre dagligen haft besöka av just sidensvans. Som ett litet av stojande ungdomsgäng far de omkring i små flockar. Slår sig ner en stund i ett lämpligt träd. Oftast väldig vaksamma men ibland mera ”avspända”, rättar till någon fjäder, för att sedan lika snabbt dra iväg igen.