Människans längtan att flyga har nog alltid funnits där. Att t.ex. få se en svävande örn passera på stela vingar uppe i skyn vill jag påstå ger en frihetskänsla och en viss harmoni.

Nu är kanske inte jag så sugen på att utmana det hela genom att skärmflyga, men visst kan man se vissa likheter med hur fåglarna tidvis glider fram landborgens nivåskillnader och utnyttjar de orografiska vindarna, dvs vindar som närmast marken påverkas av byggnader, vegetation och topografi och i detta fall bildar uppströmmar.

Idag, nere vid Sofiero slott, fanns det minst fem skärmflygare som togs sig fram och tillbaka mellan Pålsjöbaden och Larödbaden.

Två hanar (bock), två honor (get) och ett ungdjur (även detta en kid/get) betade fridsamt strax intill Sofiero slott idag.

Men det gäller trots allt att ha full koll på omgivningen. Speciellt en av honorna var mera på alerten. Kan ju va så att det är ”moderskänslorna” som påtalar detta, med tanke på ungdjuret som är med i flocken? Däremot tycktes bockarna va mera upptagna av att beta. Det gäller ju att äta upp sig riktigt efter några tuffa vintermånader och inför va som komma skall.

Den gråaktiga vinterpälsen börjar så smått få ge vika och ersättas av den nya, rödbruna sommarpälsen (syns tydligast på sista bilden nedan). Men fortfarande kan rådjuren se ganska så slitna och taniga ut.

Bocken har fortfarande basthorn, dvs att hornen har fortfarande kvar den blodfyllda huden. Denna ska fejas nu på våren inför kommande revirstrider (mars-september) och med en avslutande brunstperiod som infaller under juli-augusti månader.

Det tog mig nog en timmas tid innan jag hittade dessa två ”skogstroll” uppe i en trädtopp. Det roliga var att jag hade stått strax nedanför trädet kanske i en halv timmas tid och spanat igenom omgivningen utan att finna några.

Hade mer eller mindre gett upp och va på väg hem då jag tog ett sista span … och där satt de två kattuggleungarna (Strix aluco). Tror säkert de hade haft koll på mig hela tiden.

Jag kan mycket väl förstå varför man förr i tiden kunde upplevda uggleungar som små gråbruna troll när de påträffades ute i de mörka skogarna. Det finns många ”sanna sagor” i folktron om möten med dessa besynnerliga varelser.

Gubbarna (alla 7) samlades idag för nya äventyr bakom grytorna. Dagen till ära fick det bli en tre-rätters-måltid.

Väl förberett som vanligt av Göran fick det inledningsvis bli en Bruschetta med avokadokräm, parmaskinka, tomatsallad och riven parmesanost. Tätt därpå Zuppa Toscana med salsiccia, svartkål och potatis. Avslutningsvis pistaschflarn med glass och chokladsås.

Recept och lite andra kommentarer hittar du på Tre-rätters-meny, del 5 – Stridigt

Vad är det som är vitt, rund som en pingisboll med svans och kommer flygande? Jo, en stjärtmes  (Aegithalos caudatus).

Tillhör nog en av de sötare fågelarterna, vill jag påstå. Har ett piggt och livligt uppträdande när man väl får syn på dem. För oftast är de ganska svåra att upptäcka när de t.ex. klänger omkring i någon björktopp eftersom fjäderdräkten så väl smälter in. Har man väl lärt sig lätet kan detta dock vara en bra ledtråd.

Jag vet inte om man ska kalla det tur eller inte, men den här räven (Vulpes vulpes) mötte vi idag då vi var ute på tur.

Vi upptäckte ett par ören som stack upp över det höga gräset i fjärran. Va det ett lodjur eller …? Nä, då vi fick upp kikarna fick vi klarhet, en räv.

Den kom emot oss, närmare och närmare. Skulle vi inte bli upptäckta? Jovisst hade den koll på oss men vår närvaro tycktes inte ha någon betydelse. Räven fortsatte framåt.

Först trodde vi kanske att den inte var helt frisk, men pälsen såg fin ut och inga skador såg vi heller. Den var nog helt enkelt ute på jakt. Men det oskygga uppträdandet förbryllade oss.

Vi stod kvar och till sist kom den så nära som kanske 4-5 meter, då den stannade till och drack vatten från en lätt isig pöl. Men till sist fick vi röra oss vidare. Räven i sakta mak framför oss på stigen innan den smet in bland träden, för att långsamt, med ett öga på oss hela tiden, försvinna bort.

Kan det ha varit så att den var uppvuxen och van vid människor och därför uppträdde på detta oskygga sätt?

Foton: Christer Strid

Vädret tillät ett par timmar på altanen idag. Även om vindarna inte var helt optimala var förhoppningen att det skulle passera lite rovfåglar och kanske även tranor. En enstaka ormvråk och sparvhök kom på NO men det gav inte mersmak direkt.

Vi hade väl nästan gett upp för dagen, då helt plötsligt 16 tranor (Grus grus) uppenbarar sig från väst. Men inte avslöjade de sig ljudmässigt som de så ofta brukar göra. Nej, helt tysta passerar de förbi strax norr om vårt hus. Kan tänka mig att de har bråttom upp till trandansen vid Hornborgasjön. Det gäller ju att vara på plats såhär i säsongsstart.

Efter att ha skruvat runt ett par gånger över huset, gav flocken sig iväg åt nordost – foto: Christer Strid

Ropande tranor är alltid något speciellt och kanske då främst på våren. Det är en signal på att nu kan vi vänta oss den kanske vackraste perioden på året då allt vaknar till liv på nytt efter vinterns dvala.