1974 gjordes i regi av Kullabygden Ornitologiska Förening (KOF) en första häckfågelinventering på Kullaberg. Det visade sig att inventeringsarbetet fortsättningsvis kom att bli med en periodicitet på 10 års mellanrum och nu 2024 är det alltså åter dags.

Några av inventerarna har hängt med sedan starten 1974 och för vår del ska det alltså bli sjätte gången som vi ska ta oss ann samma område, för vår del ruta 3. Det är med en viss spänning man ser fram emot vårens arbete. Hörseln sämre, rörligheten sämre, men skam den som ger sig.

Hur har det då gått vid tidigare inventeringar? Ja, resultaten kan du läsa om på KOF`s hemsida som du hittar här.

För att känna oss för lite grann, tog vi idag en tur ut till Kullaberg. Lite förstudie av vår ruta, men också för ett besök ute på spetsen.

När det gällde ruta tre var det sig ganska lik vill vi påstå. Biotopmässigt inga förändringar. Terrängen var kanske dock lite mera sliten.

Däremot inget om fågellivet direkt än så länge. Några förväntade arter var redan på plats, t.ex. gröngöling, talgoxe och blåmes.

Spetsen och fyromådet bjöd på härlig utsikt. Vi var ganska ensamma därute. Endast en handfull andra besökare var på plats.

När vi stod och spanade ut över havet kom plötsligt en havsörn (Haliaeetus albicilla) och rundade spetsen, för vidare färd söderut in i sundet. Att få se örnen ovanifrån hör inte till vanligheterna.

Jordbodalen i södra Helsingborg är ett intressant område att besöka i princip året runt. Här erbjudas en varierande fauna och flora som med lätthet kan utvidgas till både korvgrillning och motionsutövning.

Speciellt under vintermånaderna erbjuds här möjlighet till närstudier av rara arter såsom kungsfiskare, forsärla och inte minst den vinterbadande strömstaren (Cinclus cinclus). En art som både kan dyka och simma under vattnet och trivs bästa där det är lite forsande vattenflöde. Arten är för övrigt Norges nationalfågel.

En vackert utfärgad fågel (= en fågel i sin finaste fjäderdräkt) drar alltid ögat till sig lite extra. När jag idag stannat till vid en fågelmatning i Pålsjö skog, kom plötsligt denna sparvhök på ett smygande besök. Fanns det något att slå klorna i? Nä … helt tomt på småfågel. Larmet hade gått strax innan och alla hade hunnit sätta sig i säkerhet. Men jag fick en bild på ett annars så svårfångat motiv.

Det är inte så många dagar sen som jag skrev om denna uggla, ett motiv som oftast är på plats vid Sofiero gård. Har man väl en gång hittat ugglans dagkvist så kan man vara ganska säker på att den ”är hemma” då man passerar. I vart fall nu på vintern. Oftast nerkrupen, helt orörlig i den avbrutna björkstammen och man måste verkligen veta var man ska leta.

Ormvråken är en annan art som man i princip kan se i Pålsjö naturreservat året runt, där den för övrigt häckar med några par. Redan nu i mitten av januari verkar det som reviren börjar ockuperas och man kan se dem komma tysta, kryssande mellan trädstammarna.

Vill inte påstå att jag blir sugen på att ta ett dopp. Men jag tror inte att fåglarna tänker i dom banorna. För deras del är det av största vikt att hålla fjäderdräkten i trim, fri från parasiter och annat. Då gäller det inte att tveka om det erbjuds ett lägligt tillfälle, även om det är mitt i vintern och det råder minusgrader.

Detta är vi knappast vana vid. Ett par grader under noll kan det väl vara då och då, men att det skulle bli så här långvarigt var kanske inte riktigt väntat. Ovan som sagt ett diagram över senaste veckans utomhustemperatur. Stadigt nedåtgående. Det bär respekt med sig. Tack ock lov ganska vindstilla. Vindens kyleffekt hade annars varit problematisk.

Å andra sidan tror jag att lite kyla under en något längre tidsperiod säkert är ganska gynnsamt för naturen. I vart fall i lagom portioner. Årstiderna ”kommer på plats” så att säga och natur kanske i viss mån ”känner igen sig” och får återhämta sig.

Visst blir det tuffa tider för de fågelarter som väljer att stanna kvar – lurade av det nästan alltid brukar vara betydligt varmare – då de istället borde vara betydligt längre söderut. Jag ser hur t.ex. ovanligt många ringduvor sitter i trädtopparna utanför vårt fönster. Säkert med blickar och tankar på enbart födosök…

En art som däremot ganska regelbundet väljer att stanna kvar och uthärda den skånska vintern är rödhaken (Erithacus rubecula). En riktig tuffing som gärna tar för sig vid fågelmatningen. Rödhaken har också den egenheten att den gärna håller ett revir även på vintern.

Kan det va femte eller sjätte året på rad som denna kattuggla (Strix aluco) troget håller dagkvist i en avbruten, gammal björk i Sofieroskogen? I regel blir det ugglans tillhåll några vintermånader varje år.

Jag har varit lite orolig under den gångna hösten om det skulle bli något besök eller inte eftersom björkstammen blev ytterligare rejält tilltufsad av stormar under 2023.

Jag är ganska övertygad om att det är samma individ som så regelbundet vistas här. Ugglan har blivit lite av en kändis i skådarkretsar, men har också bjudit många andra på ”aha-upplevelser”. Ett sådant tillfälle var för tre år sedan då det satt två ugglor i den avbrutna stammen.