Inget är sig likt, skrev jag i rubriken. För årets betkampanj lär det bli ett epitet. 2023-års kampanj är allt annat än sig likt!

Sedan några år tillbaka har vi endast ett sockerbruk kvar och i drift Sverige, Örtofta sockerbruk. Övriga bruk är tagna ur drift och samtliga är i princip rivna. När detta enda kvarvarande bruk då drabbas av en stor incident i inledningen av betkampanjen, med driftstopp i flera veckors tid, blir det mycket, mycket problematiskt i alla led, från odlarna av betor till framställningen av slutprodukten, socker.

Återstart har nu gjorts av produktionen i Örtofta, men jag tror den fortfarande går på reducerad effekt. I vart fall ligger det betor på hög eller betor fortfarande kvar i jorden på många ställen när man kör runt på t.ex. Kullahalvön.

Tror att vi aldrig sett så mycket vatten på Ornakärr som nu de sista dagarna i december. Och man blir ju lite tveksam om man ska köra vidare ut över ängarna. Men vi gjorde slag i saken … det gick bra.

Ornakärr har väl alltid varit en form av buffert och beteshagarna har fungerat som en form av översilningsytor.

Lite vårkänslor fick vi också. Inte för att vi ville bada – med tanke på allt vattnet – utan för att vi fick se fyra tofsvipor som kom förbiflygande. Tofsviporna kan vara ett bra vårtecken, men i detta fall var det säkert några individer som inte hunnit längre söderut ännu.

Kanske gick det inte riktigt så långt som i Hitchcock´s film Fåglarna. I vart fall hittade vi en naturlig förklaring till besöket på och utanför vår tomt. Födosök handlade om. Gräsmattan penetrerades flitigt av en mängd råkor (Corvus frugilegus) som plötsligt bara råkade (sorry) finnas där.

Nu har skatorna (Pica pica) kommit tillbaks. Efter att ha varit borta under större delen av våren och fram till nu i december, har träddungen precis utanför vår tomt åter tagits i bruk. En stund innan skymningen faller, kommer skatorna inflygande och samlas.

Idag var de ca 30 ex (när jag räknade in dem) som lite oroligt inväntade mörkret. Alla ville hitta ”sin sovplats” vilket inte är helt enkelt tycker jag mig kunna utläsa av deras beteende. Det bråkas på mer än ett ställe. Men, lugnet lägger sig snabbt i takt med att mörkret kommer och i regel är det sedan väldigt tyst därute.

Att arter som skata, kaja, råka m.fl. samlas på det här viset – för gemensamma övernattningsställen – är inte så ovanligt. Företrädesvis är det under vinterhalvåret som detta beteende är ”som tydligast”. Vi ser t.ex. varje kväll hur stora skaror ”svartfågel” – vilket innebär tusentals – dra förbi vårat hus mot säsongens sovplats.

När det gäller skatorna har jag dock fått den uppfattningen att de inte riktigt vill beblanda sig med övriga kråkfåglar, utan helst vill håll sig till sitt ”egna”. Då och då ser vi dock några kajor som gör skatorna sällskap.