Linné kom in i våra liv som en något otrygg omplaceringsfall och för hans egen del var det lite av ”sista chansen”. 

Han fann sig snabbt väl tillrätta hos oss ”den nya familjen”.  Lite av den där otryggheten – från tidigare ”förhållande” – fanns dock alltid kvar och som kom fram då och då.

Han hade en del egenheter som inte alltid var så positiva. Men å andra sidan kan man knappast vänta sig något annat av en boxer. Något som de flesta som haft boxrar säkert kan intyga.

Han var en ganska liten och kompakt boxerhanne, men med stor pondus och som inte la några tassar i blöt för att visa vem som var mest dominant. Ett sätt och ett kroppsspråk som ibland tyvärr gav helt fel signaler till andra hanar och som också gjorde att vi fick var med på noterna i alla lägen. Det blev dock bättre med åren och när Linné väl insåg vem det var som bestämde.

En annan egenhet – inte heller är helt obekant för boxerägare – var att han inte ville vara ensam hemma, vilket ibland i ren hämnd kunde resultera i en lite pöl på hallgolvet. Vår ytterdörr har också tydliga spår av sökandet efter flocken.

Men vad gjorde det! Flocken – familjen – var allt för honom och oss, och han trivdes som bäst när alla var samlade. Barn och barnbarn var toppen!